Änglagård 4, tystnad tagning klapp

”Stackars den som har målat de där änglarna däruppe”. Femåringen pekar upp mot taket. ”Ja” säger jag. ”Det har du rätt i”. Vi står med huvudena böjda bakåt och stirrar upp i ett virrvarr av de mest fantastiska målningar. Det är väldiga valv vi ser och takhöjden tar andan ur oss. Vi har läst oss till att målningarna gjordes i slutet av 1800-talet. Själva kyrkan började byggas 1270 och det tog etthundrasextiofem år innan den var klar!

Varje rörelse och varje ljud ekar. Fast de är ett dämpat eko som slår tillbaka. Jo för alla härinne verkar anstränga sig att Tala Tyst. Röra sig Lugnt. Det är som en oskriven regel på något sätt. Ingen viftar med armarna och pratar högt. Ingen springer. Tänk att få skrika det värsta man kan och sen lyssna på ekot. ”Men man får inte skrika här”, påpekar femåringen. Precis som att hon har hört mina barnsliga tankar. Hon tittar på mig för att få bekräftelse och jag nickar förvirrat. Känner mig lite påkommen. Vi går bredvid varandra. Vi ska till ett litet krypin längst fram i kyrkan. Kapell, heter det visst. Vi kliver in genom ett par stora järngrindar och det känns lite som att vi blir instängda. Kom till kyrkan. Jesus tar emot Eder. Nu stänger vi porten. Äh. Är det så med kyrkan? Blir man instängd på något sätt. Eller utestängd. Kontroversiell är den i alla fall.

Det sitter redan folk i krypinet. På stolar som ser ut att komma direkt från något församlingshem. Ni vet sådana där träfärgade med sitsar klädda i brunaktigt manchesterliknande tyg. Stapelbara. Jag tänker på Bygdegårdsföreningar och Hem och Skola när jag ser stolarna. Dom luktar på något sätt församlingshem också. Lite instängt och ordningsamt på något sätt. Tänker på när jag var liten och åkte med farmor på syföreningsauktion. Jag känner att jag gärna vill sätta mig. Minnena tilltalar. ”Tjugo kronor för bonaden med de skäggiga tomtarna, första, andra.. och bonaden är såld till Fru Johansson!” Det var då det. I dag är det dop. Bebiskusinens.

Dopet är vackert och fint precis som dop brukar vara. Den vita dopklänningen i spetstyg är översållad med små blå rosetter. Sjuåringen får hälla upp dopvattnet och gör det med största allvar. ”Vad bra jag var” konstaterar han efteråt. Ja, vad bra han var. Vad bra han Är.

Bebiskusinen badar händerna i dopvattnet. Stänker lite på prästens papper. Storebror hoppar kråka och äter russin. Skorna smäller mot stengolvet. Kul. Han hoppar några extra steg bara för det.

”Var är Jesusbarnet?” undrar treåringen som tycker att Jesus är en bebis och inget annat. Att han hänger blodig på ett kors hoppar vi över. Jesus är en bebis. Det blir trevligare så. ”Han ligger hemma i julkrubban vet du väl”. Sjuåringen fnyser. Hur dum får man bli. Vi har ju nyss packat ner Jesus. Treåringen fnyser direkt tillbaka. Vill inte verka sämre på Fnysning.

Vi sjunger psalmer med osäkra stämmor. Bara prästen tar i ordentligt. Hon måste väl det annars kan det lätt bli lite tunt med sången. Två av kyrkans femhundra tusen årligt kommande besökare tittar nyfiket in där vi sitter och försöker sjunga. Ungefär som att vi visar upp lite teater. Fria Teaterföreningen Kyrkans Vänner spelar upp Ett Dop. Någon viftar bort dem. Fast de hann ta ett foto i alla fall. Nu kommer vi för alltid att var med i ett japanskt familjealbum. Under kortet kommer det att stå ”Svensk doptradition i Uppsala Domkyrka 2012”. Fast på japanska då.

Vi sitter där på församlingsstolarna och sjunger till orgelspel. Jag tittar mig omkring och ser unga och gamla. Välbekanta ansikten som följts åt genom åren. Och några nya bekanta som vi väver in i våra liv. Det känns som att jag sitter mitt i en film. Änglagård. Javisst. Det är klart att jag just nu spelar in Änglagård. Tystnad Tagning!
Viveka Sehldal tar ton.  ”Till den stad jag är på vandring, synden där är utanför tra la la la la la” Jag drar upp kjolen, visar mina syndigt svarta spetsstrumpor och gränslar motorcykeln bakom maken. Jakob Eklund glor trånande efter mig. Jorå. Det gör han allt. På med solbrillorna och sen brummar vi coolt i väg. Viveka sjunger. ”Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför.”  Åh vad fräck jag känner mig. Jag känner vinden blåsa i håret. Solen skiner och dammet från grusvägen yr. Viveka sjunger. ”Där skall rosor aldrig falna..” Wrooom! Motorcykeln vrålar fram.
Just ja, barnen. Jomen vi får väl ha en sidovagn då.  Inte riktigt lika coolt men det får väl gå. Fast ute är det snöoväder just idag. Skit också. Blir svårt med kjolen och spetstrumpbyxorna. Känns inte lika coolt med täckjacksbyxor faktiskt. Effekten uteblir lite på något sätt. Obs! Ingen SÄGER täckjacksbyxor längre. Alla MENAR det men säger överdragsbyxor. Jag vet. Fast jag säger täckjacksbyxor. Kanske får ta det där med motorcykeln en annan gång. Har förresten just läst i Rikard Wolffs biografi att dom körde omkull med motorcykeln flera gånger. I alla fall.

Sen tänder vi ett ljus för mormor Fjällbjörk och morfar Lång. Dom som inte finns med längre. Om dom hade varit kvar på jorden så hade dom velat vara med på dopet. Mormor Fjällbjörk hade gråtit och skrattat. Kommenterat alla. Högljutt. ”Titta där så tjock o stor hon är”. eller ”Hon borde väl gifta sig någon gång den där jäntan, börjar ju bli gammal!” Och så hade hon pekat på dom hon menade. Det var kul när hon gjorde så. Tyckte vi barn. Skrattade så vi vek oss. Om det varit idag hade hon hyschade på oss och sagt att man måste vara tyst i en kyrka.
Morfar lång hade bara dragit fram sin stora rutiga tygnäsduk ur sin rymliga byxficka och snutit sig rejält. Viftat lite med näsduken och stoppat ner den igen. Spottat ur sig några snuskorn på golvet.  ”Jolå jolå” hade han också sagt mellan varven. Kittlat oss lite om vi satt bredvid varandra. Men nu är dom inte här. Bara minnet av dom. Ljuset som vi har tänt är för dom vi minns. Mormor Fjällbjörk och morfar Lång. Viveka Sehldal. Och många andra. Tur att det är dop och sånt ibland så alla får ses. Minnas. Heja Bebiskusinen!

Klicka här och kolla in lite Änglagård..

En klänning som många släktbebisar döpts i.

Waow.

Nästan hela kyrkan kom med i bild i alla fall.