Ha ha ha hare bra

Det är mörkt på morgnarna. Vi har varit lata under jullovet. Sovit länge.  Nu måste vi upp. Bussen går som vanligt och skolan har börjat. På med alla kläder. Ut i mörkret. Vi är lite tidiga för en gångs skull så vi hinner mata lite djur innan bussen kommer. Sjuåringen knatar i väg till lagården för att mata katterna. Vi andra börjar skyffla foder till hundarna. När vi är klara i hundhuset öppnar vi dörren och går ut. Hoppar högt. Utanför står sjuåringen. Helt tyst.
”Vad är det med dig?” frågar jag.
”Jag kan inte gå in i lagården”. Han ser allvarligt på mig.
”Varför inte då?” Jag ryser till. Låter konstigt. Mörkt är det också. Väldigt mörkt. Jag har glömt pannlampan.
”Det är något där.”
”Va!? Vaddå menar du?”
”Det ligger något i halmen.”
Oh det går ilningar av skräck genom ryggen. Något i halmen. Gud hjälpe mig nu har vi fått något äckligt som bor i lagården också. Modig Linda. Du måste vara modig. Inte visa barnen din livliga fantasi. Förmedla lugn. Visst.

”Jasså något i halmen” säger jag med superfejkat lugn. Ögonen är stora som pingpongbollar men det är ju mörkt så det syns inte.
”Jaa något konstigt, det rörde sig lite. Ligger precis vid baggarna där dom äter” säger sjuåringen med darrande stämma.
”Tände du inte lyset då och kollade vad det var?” säger jag. Försöker låta förnuftig. Hoppas att han ska säga att han kan göra det. Tända lyset och kolla. Så jag slipper. Modig sjuåring. Inte modig mamma. Men han säger inte något sånt. Han säger:
”Du får kolla mamma”.
Oh gud i himmelens höjd, ska jag kolla? Va? Nej nej nej inte jag. Jag älskar inte äckliga monster som rör sig i halmen. Säkert. Jag lovar.
”Och mamma” fortsätter sjuåringen. ” Den hade väldigt långa ben märkte jag”.
Långa ben? Jag går igenom i fantasin allt äckligt jag kan komma på som har långa ben och rör sig och gillar att ligga i halmen. Kanske någon död äcklig fågel av något slag. Långa ben. Kanske en häger. Som ligger där och sprattlar. Men hur fan har en död häger hamnat i halmen hos katterna? Nej måste vara något annat. Långa ben. Långa ben. Harar har ju långa ben. Kanske någon katt har släpat upp en hare med långa ben i halmen och lagt den där. Och nu ligger den halvdöd och väser lite mellan sina hartänder och vevar långsamt på de långa harbenen och liksom spökskrattar lite när vi ska gå in lagården. Ha ha ha hare bra. Eh. Nej. Verkar osannolikt. Vi går mot lagården. Jag kan ju inte visa mig rädd. Måste vara modig. Ta hand om barnen. Förklara att det inte finns onaturliga monster. Oh nej. Inga monster finns det. Fast jag är helt svettig. Jag är apolut säker på att det egentligen ligger ett monster i halmen. Med slemmiga långa ben.

”Japp då öppnar vi dörren då” säger jag hurtigt. Låter lugn och säker. Tror jag själv.
”Är du rädd mamma?”. Sjuåringen har stålblick. ”Jag kan hålla dig handen om du vill?”
”Rädd, nej då inte jag inte jag tänder lyset nu vet du” säger jag. Med lite pipig röst.
”Okej, vi väntar utanför” säger dom små osolidariska barnen och stänger dörren bakom mig. DOM STÄNGER DÖRREN BAKOM MIG. Oh helig guds moder. Varför använder jag gudliga tankar för? Hjälper det mot slemmonster? Det är mörkt i lagården. Lysknappen sitter en bit bort. Jag måste ta ett steg in för att komma åt den. Vad var det? Det prasslar. Det rör sig något. I halmen. Hjälp!

”Öppna dörren” ryter jag så lugnt och säkert jag kan. Försöker ryta pedagogiskt. Låter inte lugnt och säkert alls. Inte ett dugg pedagogisk. Låter som en omodig mamma med livlig fantasi som nu är skräckslagen för ett slemmigt monster med långa ben i halmen.
”Nej vi törs inte” hörs det utanför dörren. Förbaskade ungar. Stänger in sin mamma med slemmiga monster och står  kvar själva utanför och väntar på att monstret ska vara död när de kommer in.  För det fixar deras mamma det är dom helt säkra på. Mamman står stel av skräck tryckt mot väggen och väntar på sin sista stund. När den slemmiga haren eller vad det är ska kasta sig på mamman och krama till runt halsen med de långa slemmiga benen. Sedan ska den väsa ha ha ha hare bra. Jag gör en sista kraftansträngning. Sträcker ut armen efter lysknappen. Knäpper till. Jävla helvetes energilampor. Tar flera sekunder innan ljuset kommer. Annat var det förr. Jo jo. I alla fall. Till sist lyser det lite halvdant i alla fall. Hjärtat bultar. Jag tvingar mig att kolla i halmen. Glor in i halvdunklet. Tre baggar glor tillbaka innanför grinden. Tycker kanske att det blev lite livat såhär en tisdagsmorgon. Var är slemmet? Var är monstret? Jag har en pinne i handen. Att försvara mig med. Jag vevar till med den som för att visa att jag har vapen. Stöter i väggen. Pinnen går direkt av. Jag håller nu i en decimeterlång pinnbit. Jag vevar mot halmen. Vad farlig jag är. Verkligen. Nu har ögonen vant sig. I halmen sitter det något. Precis som sjuåringen sa. Jag ser något nu. Va?! En svart katt. Den plirar mot ljuset. En KATT! Blixtprinsessan. Ja det visste jag väl hela tiden. Att det var en katt menar jag. Det finns inga monster. Inga slemmiga harar som väser heller. Det vet alla. ALLA vet det.
”Hur går det mamma?”

Slemmigt monster med långa ben.