Att vara en klok och smart gåtlösare har hög status hemma hos oss. Enligt barnen. Jag har tyvärr inte kvalat in särskilt högt upp i rankingen. Ganska långt ner faktiskt. Men jag får många chanser per dag. Den här kom i går. Gick sådär. Jag stannar på en hedrande femteplats.

Sjuåringen: ”Mamma vet du varför skalman inte har ved i skalet?”

Mamman: ”Va? Vad säger du? Ved, jaha ja jamen han har väl allt i skalet. Slangar och helikoptrar.”

Sjuåringe: ”Precis, men inte ved. Vet du varför mamma? Maaaamma lyssnar du?”

Mamman: ”Lyssnar? Oh ja apolut. Jaha ved nja kanske för att det är så tungt.”

Sjuåringen: ”Men maaamma, vadå tungt han har ju rymdraketer och tunga borrar och allt möjligt som är tungt. Tänk nu mamma kan du det?”

Mamma: ”Eh tänka visst visst oh vad jag tänker. Tänker. Tänker. Ved. Ved. Nu vet jag. Han kanske inte har huggit någon.”

Sjuåringen: ”AMEH Maaamma, han har ju självhuggande vedkap, inget bekymmer för honom. Han har hur mycket ved som helst.”

Mamman: ”Jaha.”

Sjuåringen: ”Nu säger jag det mamma, du klarar inte det här enkla.”

Mamman: ”Visst visst, vad är det då?”

Nu asgarvar sjuåringen. Skrattar så han inte kan prata. Ligger dubbelvikt över köksbordet i förfärliga skrattkramper. ”Mamma nu säger jag det ha ha ha lyssna nu mamma!  För att han inte vill ha stickor i ryggen!! Ha ha ha ha ha ha ha ha ha, oh mamma fattaru vad kul, han vill inte ha stickor i ryggen!! Stickor!! I ryggen!! Ha ha ha ha ha oh mamma du klarade inte ens den enkla.”

Japp. Såklart. Vem vill ha stickor i ryggen. Såklart inte Skalman i alla fall. Och mamman är förevigt klassad som världens sämsta gåtlösare.

Här kommer mina tre upprepningar. Tårta. Äts oftast på födelsedagar. Något som troligen upprepar sig en gång om året. I alla fall för de som inte fyllt 25 än. Den här födelsedagstårtan är handmade by en sexåring med sinne för rosa.

Fler upprepade bilder här

Även om jag ofta är en gediget opedagogisk mamma, förvirrad, glömsk och allmänt snurrig så verkar barnen ha blivit härligt optimistiska.

Nu är femåringen en sexåring. Födelsedag. Hon får bokmärkesalbum och coola tröjor. Pyssel och målarfärger. Hur kan hon fylla så mycket? Va? Hur gick det till? Hur gick det till? Hon föddes ju nyss. Med ilfart. Jag minns. Vi åker i bilen, maken och jag. Fast just då hade vi inte hunnit bli gifta.

Vi ska till Ystad bb. Varje gång vi har varit i de krokarna har vi skämtat om Sövde. Jo det finns ett ställe som heter Sövde. Man åker förbi det på väg till Ystad. Alla vanliga vet ju att det ska vara Skövde liksom. Men i skåne har de även Sövde. I alla fall. Vi har skämtat om att de har stavat fel på skylten och sedan har vi asgarvat. Jomen verkligen kul. Pröva. Säg Sövde högt för er själva. Sövde Sövde Sövde.

Hur som helst. Bebisen ska födas och vi far förbi Sövde. Maken försöker få mig på andra tankar. Säger ”Sövde” och tror att jag ska skratta. HAN TROR ATT JAG SKA SKRATTA. Va? När en bebis stor som en honungsmelon plus kropp är på väg ut. ”Håll käften och sänk värmen, jag håller på att svettas ihjäl.” Fräser jag. Direkt han snällt har vridit ner värmen ändrar jag mig. Jo värkarna går ju liksom upp och ner. Svettig. Kall. ”Hur fan kan du ha så kallt i bilen, höj värmen är du inte klok! Jag ska ju föda här jö”. Han höjer snällt värmen igen. ”SÄNK! Sänk värmen!!Du måste sänka den förbannade värmen! Nu!” Undrar hur många gånger han fick höja och sänka egentligen.

Vi är framme på Ystad bb parkeringen. Jag lägger mig raklång i snögloppet utanför dörrarna och meddelar att nu kommer bebin. Bara så. Bryr mig inte om vare sig snöglopp eller förbipasserande som stirrar på mig. Jag ligger bra här. Här kan jag stanna. Maken rusar in och trycker på någon slags larmknapp. Han verkar inte tycka att snögloppet är någon lämplig plats att bli pappa på. Det kommer några med en rullstol som dom krånglar ner mig i. Rullar upp mig på avdelningen och meddelar hurtigt att ”nu har Linda kommit.” Jojo.

”Min bebis föds nu!” säger jag sammanbitet och tittar en av vitrockarna stint i ögonen. ”Javisst” säger hon glatt och tror att hon har fått ännu en överdrivet nervös föderska till sin avdelning. ”Vi ska kolla hur långt du är kommen så får vi svar på när bebin kan tänkas komma” fortsätter hon. Men vid alla korkade Gudars skymning. Vilken idiot. Bebisen tittar väl snart ut och börjar blinka mot ljuset om ingen vitrock fattar galoppen här. ”MEN HERREGUD DEN ÄR PÅ VÄG UT NU HUR SKA JAG FÖRKLARA DET FÖR ER TYCKER NI?!” De får in mig på en säng och ska just kolla allt det där de kollar när de liksom inser. Stora larmknappen. En hel arme av vitklädda rusar in. Ungefär som i riverdance. Så. Exakt tolv minuter efter entré på Ystad BB så har lilla bebin kommit ut. Japp. ”Hoppsan ja, det blev en flicka.” ”Jag sa ju att bebin var på väg” muttrar jag. Och har en fantastisk bebis i famnen. Bästa stunden i livet. Bebin, jag och pappan. Vi är världen. Just då.

Och nu är hon sex år. DET ÄR SEX ÅR SEDAN! Knepigt. Jag säger väl samma sak när hon fyller 18. Och 32.

Och jo, vi gillar skåne. Även om dom döper sina orter till Sövde och Porrarp och sånt.

Ja så här. I alla fall i fredags. Stötens slalombackar.

Fler bilder från där folk befinner sig hittar du här.

I dag är pappan med på biblioteket. Skönt. Då är vi två vuxna som kan hålla styr på alla barn. Pappan får gå till barnavdelningen och vakta barnen. Själv går jag till vuxenavdelningen och lånar i lugn och ro. Jomen det tycker jag känns rättvist. Kollar runt. Strosar. Drömmer lite om ett av mina nuvarande drömjobb. Det är att jobba på biblioteket som boksorterare. Det går till så här. Jag sorterar in böcker på dess rätta plats i hyllorna. På ryggen har jag en lapp där det står ”Fråga inte mig om något jag vet ingenting”. För jag vill ju inte prata med en massa folk. Nä. Så går jag där cirka två dagar i veckan och sorterar in böcker. Jag har inte ens hand om kaffeförsäljningen. Jag har också snuskigt bra betalt. Jo för det är så svååårt att sortera in böcker på dess rätta plats. Eh. Ja.

Jag låtsas medan jag går där att jag sorterar in böckerna. Stannar till petar in en bok som sticker ut. Nu är raden rak och enhetlig. Men så kommer jag på att jag är ju oavlönad. Petar ut boken igen. Normaaal. Apolut normaaaal. Oh ja.

Men nu händer det visst något igen. Konstigt. Det händer saker varje gång vi är där. Plötsligt liksom börjar personalen flacka med blickarna. Titta menande på varandra. Tittar på mig. Gud! Hjälp vad har jag gjort. Jag bara sorterade ju lite. Arga bibliotekarier är inte att leka med. Dom hyschar mot barnavdelningen. Konstigt. Det var ju bara vi där och pappan vaktar ju barnen. Då hör jag. Någon som läser högt ur en bok och asgarvar med manlig stämma. Men det låter ju som min man. Va! Jag småspringer dit med så normalt småspring jag kan. Vill inte väcka uppmärksamhet liksom.

”Kolla hääär Linda” vrålar han när han får syn på mig. Nä gud! Vad håller han på med. Jag tittar i taket. Låtsas att det är någon annan Linda han menar. Men bakom mig står bara en gammal farbror. Han stirrar på mig. Tänker nog att det är bäst jag tar hand om mina fyra barn på barnavdelningen.

Minns ni Gusten Grodslukare? Gummi-Tarzan? Pappan håller just nu Gusten Grodslukare i sin hand och vrålar av skratt. Bredvid står tre små barn med uppspärrade ögon. Dom är hänförda. Pappa är så kul. Han bryter mot Reglerna. Är Högljudd på biblioteket. Det får man inte. ”Ha ha ha” kluckar pappan och slår sig på knäna. Sätter sig på en sån där liten barnstol och läser ur Gusten.

”Den värsta busen vi har heter Gusten. Gusten Grodslukare kallar en del honom för. De säger att han en gång svalde en levande groda. Men det är säkert lögn för det finns ingen som vågar svälja en levande groda. Inte en hel groda i alla fall.”

Åh minns du Gusten ?” Pappan tar av sig glasögonen och torkar skrattårar. Viftar med Gusten framför näsan på mig. Barnen tittar fascinerat på. Kan det gå till så här. Jag går till en annan hylla. Låtsas mycket intresserad av ”Dagspöket åker buss”. Pappan går efter. Läser högt och vevar med boken ovanför hyllkanten.

”Det enda jag tänkte på var att komma bort från Gusten Grodslukare och hans smala, gula ögon. Jag ville hellre krypa in i ett tält med ett vilt lejon än bli fångad av Gusten. Men det fanns inget vilt lejon i tältet. Nej. Det fanns något som var mycket värre än ett vilt lejon. Mitt på golvet stod en tant med NÄSTAN INGENTING PÅ SIG.”

..och lite längre fram i boken..

”Jag ger dig på tafsen!”

”Ha ha ha ha ha ha ha på tahahafsen ha ha ha ja han var grym Gusten. Den är ju vrålbra!” gastar pappan. Folk glor. Hysch. Hysch. ”Har du läst Gusten?” . Pappan vänder sig mot farbrorn. Farbrorn tittar förskräckt på pappan. Han verkar inte vara så bekant med Gusten. Jag samlar snabbt ihop alla barn och leder iväg med pappan. Pappan läser medan vi går. Vi lånar böckerna alla valt inklusive Gusten. Treåringen vinner tävlingen om dörröppnarsnöret och får rycka i tofsen. Pappan går baklänges på gatan framför oss medan han läser. Vi låtsas att han är en sån där Konstig Typ som vi inte känner.

På kvällen är det pappans tur att läsa godnattsaga. Jag fixar köket. Klockan åtta är det bra om alla barn ligger i sina sängar. Det har vi gemensamt kommit fram till. Sådär pedagogiskt gemensamt som man ska i familjer. Halv nio är visst alla kvar i soffan. Pappan läser och läser. Kluckar högt för sig själv. Berättar små anekdoter från när han var liten minsann och läste böcker. Jojomensan. Det kluckar av skratt. Från pappan. Klockan nio ligger han halvlång över soffan och vrålar av skratt. Tre små barn sitter bredvid. ”Pappa är inte sagan slut snart?”. Pappan hör inte. Läser om hemska Gusten hur han plågade små barn i kvarteret. Till sist går barnen själva och lägger sig. ”Mamma, pappa slutar aldrig läsa, vi går nu”. ”Va? Jaha. Visst visst jag bäddar om er”.

Kvar i soffan ligger pappan, 12 år igen, och läser Gusten Grodslukare. Ingenting ser han. Ingenting hör han. Normaaal. Apolut normaaaal! Och, inte att förglömma, mooooogen.

Veckans fotoutmaning är – Less is more. Ja det här är väl fint i sin enkelhet. Hjälmaren i vinterskrud. Harspår och solnedgång.

Fler enkla bilder hittar du här.

Fototriss har haft jullov så jag kände att kameran behövde komma ut och lufta sig lite. En av årets få snöiga dagar.

Snöhund.

Vanlig hund.

Fruset nypon.

Knoppig snökristall.

”Stackars den som har målat de där änglarna däruppe”. Femåringen pekar upp mot taket. ”Ja” säger jag. ”Det har du rätt i”. Vi står med huvudena böjda bakåt och stirrar upp i ett virrvarr av de mest fantastiska målningar. Det är väldiga valv vi ser och takhöjden tar andan ur oss. Vi har läst oss till att målningarna gjordes i slutet av 1800-talet. Själva kyrkan började byggas 1270 och det tog etthundrasextiofem år innan den var klar!

Varje rörelse och varje ljud ekar. Fast de är ett dämpat eko som slår tillbaka. Jo för alla härinne verkar anstränga sig att Tala Tyst. Röra sig Lugnt. Det är som en oskriven regel på något sätt. Ingen viftar med armarna och pratar högt. Ingen springer. Tänk att få skrika det värsta man kan och sen lyssna på ekot. ”Men man får inte skrika här”, påpekar femåringen. Precis som att hon har hört mina barnsliga tankar. Hon tittar på mig för att få bekräftelse och jag nickar förvirrat. Känner mig lite påkommen. Vi går bredvid varandra. Vi ska till ett litet krypin längst fram i kyrkan. Kapell, heter det visst. Vi kliver in genom ett par stora järngrindar och det känns lite som att vi blir instängda. Kom till kyrkan. Jesus tar emot Eder. Nu stänger vi porten. Äh. Är det så med kyrkan? Blir man instängd på något sätt. Eller utestängd. Kontroversiell är den i alla fall.

Det sitter redan folk i krypinet. På stolar som ser ut att komma direkt från något församlingshem. Ni vet sådana där träfärgade med sitsar klädda i brunaktigt manchesterliknande tyg. Stapelbara. Jag tänker på Bygdegårdsföreningar och Hem och Skola när jag ser stolarna. Dom luktar på något sätt församlingshem också. Lite instängt och ordningsamt på något sätt. Tänker på när jag var liten och åkte med farmor på syföreningsauktion. Jag känner att jag gärna vill sätta mig. Minnena tilltalar. ”Tjugo kronor för bonaden med de skäggiga tomtarna, första, andra.. och bonaden är såld till Fru Johansson!” Det var då det. I dag är det dop. Bebiskusinens.

Dopet är vackert och fint precis som dop brukar vara. Den vita dopklänningen i spetstyg är översållad med små blå rosetter. Sjuåringen får hälla upp dopvattnet och gör det med största allvar. ”Vad bra jag var” konstaterar han efteråt. Ja, vad bra han var. Vad bra han Är.

Bebiskusinen badar händerna i dopvattnet. Stänker lite på prästens papper. Storebror hoppar kråka och äter russin. Skorna smäller mot stengolvet. Kul. Han hoppar några extra steg bara för det.

”Var är Jesusbarnet?” undrar treåringen som tycker att Jesus är en bebis och inget annat. Att han hänger blodig på ett kors hoppar vi över. Jesus är en bebis. Det blir trevligare så. ”Han ligger hemma i julkrubban vet du väl”. Sjuåringen fnyser. Hur dum får man bli. Vi har ju nyss packat ner Jesus. Treåringen fnyser direkt tillbaka. Vill inte verka sämre på Fnysning.

Vi sjunger psalmer med osäkra stämmor. Bara prästen tar i ordentligt. Hon måste väl det annars kan det lätt bli lite tunt med sången. Två av kyrkans femhundra tusen årligt kommande besökare tittar nyfiket in där vi sitter och försöker sjunga. Ungefär som att vi visar upp lite teater. Fria Teaterföreningen Kyrkans Vänner spelar upp Ett Dop. Någon viftar bort dem. Fast de hann ta ett foto i alla fall. Nu kommer vi för alltid att var med i ett japanskt familjealbum. Under kortet kommer det att stå ”Svensk doptradition i Uppsala Domkyrka 2012”. Fast på japanska då.

Vi sitter där på församlingsstolarna och sjunger till orgelspel. Jag tittar mig omkring och ser unga och gamla. Välbekanta ansikten som följts åt genom åren. Och några nya bekanta som vi väver in i våra liv. Det känns som att jag sitter mitt i en film. Änglagård. Javisst. Det är klart att jag just nu spelar in Änglagård. Tystnad Tagning!
Viveka Sehldal tar ton.  ”Till den stad jag är på vandring, synden där är utanför tra la la la la la” Jag drar upp kjolen, visar mina syndigt svarta spetsstrumpor och gränslar motorcykeln bakom maken. Jakob Eklund glor trånande efter mig. Jorå. Det gör han allt. På med solbrillorna och sen brummar vi coolt i väg. Viveka sjunger. ”Svårigheter här vi möta. Satans snaror här förför.”  Åh vad fräck jag känner mig. Jag känner vinden blåsa i håret. Solen skiner och dammet från grusvägen yr. Viveka sjunger. ”Där skall rosor aldrig falna..” Wrooom! Motorcykeln vrålar fram.
Just ja, barnen. Jomen vi får väl ha en sidovagn då.  Inte riktigt lika coolt men det får väl gå. Fast ute är det snöoväder just idag. Skit också. Blir svårt med kjolen och spetstrumpbyxorna. Känns inte lika coolt med täckjacksbyxor faktiskt. Effekten uteblir lite på något sätt. Obs! Ingen SÄGER täckjacksbyxor längre. Alla MENAR det men säger överdragsbyxor. Jag vet. Fast jag säger täckjacksbyxor. Kanske får ta det där med motorcykeln en annan gång. Har förresten just läst i Rikard Wolffs biografi att dom körde omkull med motorcykeln flera gånger. I alla fall.

Sen tänder vi ett ljus för mormor Fjällbjörk och morfar Lång. Dom som inte finns med längre. Om dom hade varit kvar på jorden så hade dom velat vara med på dopet. Mormor Fjällbjörk hade gråtit och skrattat. Kommenterat alla. Högljutt. ”Titta där så tjock o stor hon är”. eller ”Hon borde väl gifta sig någon gång den där jäntan, börjar ju bli gammal!” Och så hade hon pekat på dom hon menade. Det var kul när hon gjorde så. Tyckte vi barn. Skrattade så vi vek oss. Om det varit idag hade hon hyschade på oss och sagt att man måste vara tyst i en kyrka.
Morfar lång hade bara dragit fram sin stora rutiga tygnäsduk ur sin rymliga byxficka och snutit sig rejält. Viftat lite med näsduken och stoppat ner den igen. Spottat ur sig några snuskorn på golvet.  ”Jolå jolå” hade han också sagt mellan varven. Kittlat oss lite om vi satt bredvid varandra. Men nu är dom inte här. Bara minnet av dom. Ljuset som vi har tänt är för dom vi minns. Mormor Fjällbjörk och morfar Lång. Viveka Sehldal. Och många andra. Tur att det är dop och sånt ibland så alla får ses. Minnas. Heja Bebiskusinen!

Klicka här och kolla in lite Änglagård..

En klänning som många släktbebisar döpts i.

Waow.

Nästan hela kyrkan kom med i bild i alla fall.

Jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill jag vill!
Ja vad vill jag egentligen? Vad vill alla människor? För jag är säker på att alla vill. Någonting. De flesta vill ha det bättre, finare, rikare, mer, mer, mer! Men vad är bättre? Lever man i slumområden i Bangladesh så är ju svaret givet. Men bor man i fina Sverige och har bostad, jobb och familj vad mer kan man önska egentligen? Fred på jorden kanske? Det måste man ju svara när någon frågar vad ens önskningar är. Det har jag sett i frågespalterna i tidningar. Alla vill ha pengar och prylar men lägger alltid till ”fred på jorden förståss”. Det är precis som att vi får dåligt samvete om vi inte säger sådana saker. Och kanske är det där svaret ligger. Vi vet att vi har det väldigt bra. Därför skäms vi om vi svarar ”en ny bil” och lägger därför till ”fred” för att släta över.

Jag vill
I bland inte vara en sån som vill mycket jämt. Tänk att få vara en sån där nöjd människa som man stöter på i bland som är nöjd med sitt åttatillfemjobb och en god middag på lördagkvällen med bästa vännerna som också bor grannar.

Jag vill
Föresten vilja mycket. Det är då man kommer framåt. Tror jag i alla fall.

Jag vill
Att vi får vara friska. Ja absolut. Det ska man också svara i frågespalterna och det vill man ju. Vara frisk menar jag. Men kan inte fred på jorden och friskhet ses som en självklar önskan, måste vi särskilt säga det? Kan vi inte bara få svara ”en härlig helg med familjen” eller ”en riktigt god kaffeslurk just nu med en kanelbulle till” när man får frågan om vad man önskar sig. Tror vi att vi liksom blir straffade om vi inte svarar ”fred” och i stället meddelar ”en kaffeslurk”? Att vi får ha krig jämt eller att vi aldrig får den där stora önskan uppfylld om vi bara säger ”skratta med barnen”.

Jag vill
Våga önska små saker.

Jag vill
Ha en häftig Islandshäst och spränga fram över hagarna. Fast jag är ju lite rädd för hästar i bland och så kostar dom mycket. Hagarna är ganska gropiga också, kanske hästen fastnar och bryter benet. Nej, verkar inte bra.

Jag vill
Vara fé. Nej, det har jag ju provat. Gick sådär. Kanske var någe fel med spöet.

Jag vill
Vara en sån där flygande sjuksköterskehjälte som sjuksköterskesläktingen är. Ja! Det vore ju glamoröst. Sen blir det film med titeln: Flygande Linda, en hjältehistoria. Mja låter ju inte så pjåkigt. Fast jag är ju lite flygrädd och så tar det lång tid att plugga till sjuksköterska. Jag vill helst inte sätta kateter på folk heller så jag hoppar nog över det i alla fall.

Jag vill
Spela fiol. Dansa med schyssta moves. Nej, för stel. Får i så fall bli vanlig dans.

Jag vill
Vinna på Lotto. Ja! Det vill jag! Jag och brorsan spelar varannan vecka. Fast i bland köper jag en extra lott på hans veckor för att få mera tryck liksom. Men det vet han inte om så säg inget. Skönt då vet jag vad jag vill idag i alla fall. Förutom fred och friskhet då. Få se i morgon.

Bannor är föresten farmor och silonmannäs är citronmajonäs. Japp.