Waow!

Äntligen äntligen har det blivit is på dammen. Inte på sjön än. Jo en liten tunn skorpa inne vid land men det duger inte. Nä. Vi ska ju åka skridskor. Eller Littol som treåringen säger. Hon pratar så. Det gjorde femåringen också när hon var i samma ålder. Ni vet, tatt, tor, lass, silonmannäs, bannor o sånt. Knepigast blir det när man ska säga ficka. Nåja.

BVC tanten vill att vi ska åka till logopeden. Så att vi i god tid kan ”leda in barnet på rätt språkspår”. Jaha. Vi får väl göra det då. Åka till logopeden. Men det är svårt att få något uträttat hos en logoped om man inte säger något. I en timme leker treåringen hos logopeden med bondgårdsdjur och dockor. Svarar inte på en enda fråga. Logopeden försöker med alla medel få den till synes rara och väna treåringen med det långa ljusa håret att Tala. Helst tala med Väl Uttalade Ord sådär som man skulle göra hos talpedagogen på skolan ni minns. Alla fick gå dit en gång. Talpedagogen rullade och viftade med tungan för att visa hur man skulle använda den rätt. Det såg konstigt ut. En vuxen tant, för hon var väl minst trettio, som gapade och visade sin röda gymnastiserande tunga. Dom som sa lass och joligt fick gå dit fler gånger och träna på GGGGG eller RRRRR. Så fort dom sagt Glass och Roligt fick dom också sluta. Hur som helst.

Treåringen verkar tycka att logopeder är i samma kategori som tandsköterskor. Onödiga. Hon stirrar ilsket på henne. Kniper ihop munnen och pillar lite på en grön plastgroda som logopeden har tagit fram. ”Det här är grodan Hungrig” försöker logopeden. ”Knäpp i väg Grodan Hungrig så ska vi se vilken färg han vill äta idag”. Treåringen knäpper i väg Grodan Hungrig. Den tar ett hopp och landar i en hög med röda plastknappar. ”Oh titta, Grodan Hungrig är sugen på rött idag” utbrister logopeden förtjust. Treåringen blinkar inte ens. Knäpper på Grodan Hungrig igen. Den gör en volt och landar på rygg i den blå högen med plastknappar. Treåringen småskrattar kluckande för sig själv. Logopeden ser en öppning och frågar glatt vilken färg Grodan Hungrig nu vill äta. Treåringen slutar klucka. Fryser till. Lyfter sakta på blicken och stirrrar in i logopedens. Iskallt. Inget kluckande hörs. Bara en blick syns. En blick som kan förvandla logopeder till sten.

Logopedens ögon börjar flacka. Vad är det här för barn egentligen? Har logopeden kommit med i en film tro? Fredagen den trettonde och barnet från Gårdhammar. Logopeden skrattar lite nervöst. Borstar bort lite damm från det blanka bordet. Treåringen knäpper i väg Grodan Hungrig. Knäpp. Hopp. Knäpp. Hopp. Volt. Krasch. Dom gröna knapparna sprätter åt alla håll. Treåringen samlar ihop alla knapparna och lägger dom i färgglad hög på golvet. Sen tar hon Grodan Hungrig och kastar honom med full kraft i knapphögen. Det blir som ett bollhav för grodor. Ser kul ut. ”Waow!” säger treåringen och går sedan ut.

I Waow ingår inte ett enda G, K, S eller R. Logopeden säger att vi får försöka en annan gång. Hon kan inte hjälpa oss så mycket efter bara ett ”waow”. Vi kan få en ny tid. ”Men ta ett halvår på er att öva”. Säger hon. Vi ska öva på ormens ljud. SSSSSSSS. Och lite annat. ”Får vi dig igen då om vi kommer tillbaka?” undrar jag. Vet av erfarenhet att treåringen kanske kan tänka sig att Tala en smula om det är samma människa vi träffar. ”Nja” logopeden svarar lite svävande. ”Inte säkert”. Hon hoppas nog slippa. Lättare med små raringar som Talar. ”I så fall är det ingen idé, säger jag. Då får vi gå hit till vi är varvet runt på alla tolv logopederna sen kanske hon säger lass. Logopeden förstår poängen. Så kul har vi inte att hon önskar oss hit tolv gånger. Noterar sitt namn bredvid treåringens på journalen.

Sedan går vi hem. Direkt vi kommit utanför logopedens dörr undrar den tre år gamla flickan med det långa ljusa håret glatt om det kanske kan bli lass i dag eftersom vi är i stan.

Hemma vill hon lyssna på Flittan o Låtan. Vi vrider upp volymen. Blundar och lyssnar. När musiken tystnar så tittar hon på mig. ”Mamma varför bär hon på en sjuk kråka för?”. Ja det kan man ju undra. Vi är ju en jagande och köttätande familj. Lät som neanderthalare. Men vi har både kläder och kylskåp. Men i alla fall. Skadade djur avlivas. Lammen slaktas och äts upp. Vardag för den här treåringen. Varför bär då Flickan på en skadskjuten kråka? Jag försöker förklara symboliken att hon liksom bär på hoppet. Att kråkan är hoppet. Treåringen funderar ett slag. Går i väg. Kommer tillbaka. Hoppande på ett ben. ”Så här gör jag med hoppena” säger hon och hoppar ännu mer. Hopp. Hopp. Hopp. Håret fladdrar. Hon blir röd om kinderna. ”Visst är ett hopp såhär mamma, inte som en krååååka” säger hon och tjuter av skratt. Stackars mamma som inte har lärt sig såna skillnader än. Nej det är klart. Ett hopp är ett hopp och en kråka är en kråka. Enkelt.

Just ja, jag skulle ju skriva om skridskoturen. Får bli en annan gång. Ska bara slipa skären lite.

Vad ”bannor och silonmannäs” betyder? Ja fundera på det.